sextonde augusti
Är det så att vissa föds med en trygghet och ett lugn, med en acceptans inför livets gång? Har jag sedan födseln berövats möjligheten att vara helt nöjd? Är det vårat samhälles fel? Var det bättre förr?
Så många frågor, inga svar- visst, vi kan försöka ta fram den inre visheten och ge långa förklaringar till våra egna farhårgor, vi kan låtsas förstå... men kan vi någonsin känna det? Helt och hållet?
Varför är det till exempel lättare att ge andra råd och se deras situation i klarsyn när man sedan inför sin egen blir helt stum och blind. Förvirring.
Min pappa säger att det är bra att vara förvirrad, för att förvirring leder till förändring och förvirring innebär att det händer saker.
Ibland tar jag till mig hans ord, men andra gånger kan jag inte låta bli att tänka att han försöker dämpa min ångest med klyschiga lögner som i takt med att jag blir äldre börjat punkteras...
Jag och min känsliga karaktär, min emotionella obalans och mina ögon som har så nära till obefogade tårar. Obefogade för andra.
För mig är allt en anledning att balla ur.
Allt är så vackert och sorgligt på samma gång...
"Ta inte livet på för stort allvar"
- Hur kan jag låta bli?
Känner igen mig så mycket. Du träffade rätt där.