Alltså ibland undrar jag om jag har någon slags osynlig följeslagare som då och då spetsar mitt kaffe. För det händer ibland att jag får en sådan ultaeffekt som gör det omöjligt för mig att tro att koffeinet skulle få ta all credd för det. Visst, koffein i sig är ju en slags mildare drog som har en uppiggande effekt- men det kaffe gör med mig känns mer som framkallat av världens superdrog. Jag menar Bamse skulle slänga honungsbruken i ren avund om han fick syn på mig! Fast å andra sidan blir jag ju inte direkt stark. Snarare tvärtom. Jag blir så vimmelkantig och fnissig att jag blir alldeles mjuk, och därmed svag, i alla leder. Att öppna en tung dörr är till exempel omöjligt (fast det kan ju i och för sig ha att göra med att jag aldrig försöker dra eller knuffa åt rätt håll...)
...Jag tror dock att morgonens kaffe-effekt är ett resultat av två nätter i rad med lite sömn. Allt för tidigt uppvaknande och ett redan snurrigt huvud, kaffe på det and there you have me: en brett flinande duracellkanin som hakat upp sig, eller något i den stilen.
Med min kära kath, min obligatoriska cappuccino och mitt röda Ariel-hår (varför kan det inte få vara min naturliga
hårfärg!?)
Kommentarer:
Kommentera här:
haha, lilla koffeintok. där är vi två minsann olika som dag och natt. ;D