det där med drömjobbet


Visste ni att när jag var liten var min största dröm att ha mitt eget konditori? Bara tanken på att få free access till diverse bakverk var mer än min hjärna kunde hantera. Sedan ville jag även måla för Disney, jag såg för mig själv hur jag satt i en stor studio och skissade kommande storfilmer...
Jag var även lite av en moder Theresa då en av mina stora drömmar var att åka till Afrika och "hjälpa FN" - som jag uttryckte det då, i 'mina vänners bok'.

På senare dagar har det här ändrats en aning. Godsakerna lockar mig inte utan övervägs av slitjobbet och kryssas bort från listan. Disney? Behöver jag ens förklara? Jag kan inte säga att jag inte besitter någon slags talang i målandet, men Disney kräver säkerligen den dubbla och lite till.
Och moder Theresa då? Ja, hon var fantastiskt och visst skulle jag kunna tänka mig att hjälpa men i så fall på håll. Det må låta hemskt, men jag tror inte jag är psykiskt stark nog för en sådan sak.

På senare år har drömyrkena bara tyckts bli fler och fler, fast samtidigt omöjligare och omöjligare. Ingenting är omöjligt, sa Gunde, men det var ju bara för att han inte satt där med tusen och en drömmar varav ingen var ens i närheten att realiseras.
Högst upp på listan har skådespelerska länge funnits. Det och sångerska, tätt inpå. Som en avlägsen dröm som man knappt vågar kika på. Nästan som att titta på solen; den retar dina ögon och du måste titta bort...

Det här har varit en mycket frustrerande och smärtsam faktor, men nu har jag lagt det lite åt sidan. Jag vill inte påstå att jag gett upp, men jag har börjat se mig omkring.
Och ännu ett drömryke, som även det funnits med ett tag har börjat växa sig större med åren, nämligen makeup-artist.
Detta är ju visserligen ett svårt yrke att lyckas livnära sig på påstår somliga, men det är inte helt orealistiskt att uppnå. Det enda skulle väl vara att det kostar en del. Men skulle jag satsa på det hade det inte varit något problem.
Jag tror på att saker har en tendens att lösa sig. På det ena eller det andra sättet. Och tänker man så blir man faktiskt lite lugnare. - Därmed inte sagt att man ska sitta och vänta på denna lösning, no way josé.

Det är dags att ta tag i mitt framtidstrassel, once and for all. Och här fick ni ta del av en liten mikrobit av det. Vad som än händer vet jag innerst inne att det löser sig. Jag vet att jag besittor styrkor och kapaciteter som jag ofta nekar mig själv. Jag vet detta. Jag måste bara tro på det fullt ut och våga kavla upp ärmarna och satsa.
Jag har redan börjat. Lite. Jättelite. Men jättelite är mer än ingenting.
Eller hur?

Kommentera här: