I've got the gift of one liners and you've got the curse of curves...
Jag vet inte hur länge det kommer finnas där, hur länge saknaden kommer befinna sig, men det börjar bli aningen frustrerande.
För jag vill inte känna att jag är fel. Att jag behöver ta bort och forma om för att vara "bra nog". Jag vill vara hälsosam fast viktigaste: ha en hälsosam inställning.
Just nu kanske jag äter normalare, min vikt är långt ifrån (i min snedvridna värld på tok för långt ifrån) undervikt och jag är starkare. Men min hjärna har mentala strider som återigen börjar ta allt större plats...
Ångest över ett utseende, en kropp? Varför existerar ens en möjlighet till något sådant så ytligt och förgörande? Så onödigt... Varför ska det skava så mycket, varför vill jag bara klösa hål på min hud varje gång jag tar av mig kläderna?
Jag kanske är väl öppen om ämnet i fråga, men jag menar inte att skrämma någon eller att klaga- ingen behöver tycka synd om mig. Jag vet att kroppsångest är något som jag långt ifrån är ensam om att ha, i större eller mindre grad.
Jag ville bara dela med mig. Uppmärksamma-
och summan av det hela är faktiskt att trots allt detta, trots all denna ångest och detta stundvisa hat gentemot min kropp; så vet jag att jag är så mycket mer än mitt yttre. Och dessutom, kärlek och respekt inför din egen kropp bör komma innan du får för dig att ändra på ditt yttre- för kanske blir fallet då att du inser att du inte behöver ändra på något?
Så Cristina, sluta klaga över dina kurvor och dansla loss till det du har istället. Var tacksam att du ens har en fungerande kropp, en fult fungerande dessutom.
Oh om man bara kunde ta in all sin såkallade vishet och verkligen tro på den...
för eoch efter... varför kan jag aldrig vara nöjd?