out of the dubt that fills my mind, I somehow find you and I collide

Har sedan en relativt lång period tillbaka fastnat för den här låten. Den är vacker på det där sättet som gör lite ont i hela kroppen, med fokus på mage och hjärta. Men det är en smärta som lägger sig över den som redan gnager där och lindar om den i en "bättre" smärta. Allt det här är väldigt förvirrande men samtidigt mycket enkelt.
Jag borde inte relatera till den här låten så mycket som jag gör. Men å andra sidan är det mycket annat jag inte borde göra. Kanske ligger allt hos mig? Jag kanske har hela makten? Om jag vänder på det.
Notice.

Kommentera här: