uncertain
Det känns som en evig vinter som tillslut blommar ut i sommar!
Nej, nu överdrev jag. Det är ett acceptabelt arbete och jag har träffat många sköna människor. Några som kommer få hänga kvar i framtiden och andra som får stanna på sin plats.
Men, det ska bli oerhört skönt att sluta, trots att jag inte är säker på vad framtiden har att erbjuda. Men, jag gillar det. Ovissheten. Hatkärlek som vanligt där; man gillar ju att inte veta lika mycket som det gnager och river.
Imorgon tar även min kusin Catarina studenten. Tiden går så fort! Tänk att det var fem år sedan jag vemodigt marscherade ut ur skolan i vit klänning och studentmössa. Herregud. FEM ÅR. Vad har man gjort sedan dess? Man har levt med ovissheten.
Den ständiga ovissheten.
Men det ordnar sig. Det gör det alltid. Det har min mamma sagt.
Och på tal om mamma: den femte juni åker jag till henne, och hela släkten, i Argentina!
underbara Mormor, moster Mercedez, mamma, moster Monica och morfar på mammas femtioårsdag i Argentina
Gud vad jag längtar!!!!