always that little child

Min sista dag som 24-åring. Känns ingenting faktiskt. Lite nervöst, av någon anledning. För födelsedagar påminner om när man var liten så man blir alltid liten när man ska fylla år. Liten och förväntansfull till sinnet. Trots att jag verkligen inte bryr mig om presenter, och inte gjort på många år, så känner man förväntan. Förväntan inför något man inte riktigt kan sätta ord på. Kanske är det den speciella gemenskapen som uppstår. Känslan av att bli uppskattad och ompysslad... jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Men det gör mig alltid alldeles mjuk i hjärtat.

Just nu är jag dessutom extra blödig. Jag vill bara ligga i en stor himmelsäng och gråta. Fast på ett bra sätt. Sedan vill jag bli nattad som när jag var liten, med godnattsagor och sånger. Och pussar på pannan.

Imorgon fyller jag 25, men den siffran säger mig ingenting.


Här var jag en osäker 18-åring, för mig ser det ut som en helt annan människa...

Kommentera här: