I need me

 
Desto mer jag känner att jag faller isär och att jag behöver någon som håller ihop mig, desto mer verkar jag omedvetet skjuta ifrån mig andra. Den gamla känslan av att vara en börda som följt mig genom livet gör sig påmind och skriker i örat högre än någonsin. Göm dig, försvinn, stör inte. 
Och det blir så lätt att misstolka varenda andetag hos någon annan när man är så skön att minsta vindpust får omkull en. 
Hur hamnade jag här när jag igår var så säker? Eller var det bara ett filter? Dolde sig alltid mina osäkerheter där under? Nej, snarare fanns de alltid där, som fula ärr... 
Äh, vem bryr sig. 
 
Jag vill bara på riktigt riktigt riktigt få älska mig själv. Jag vill inte vara beroende av alla andras bekräftelse. Jag vill kunna vara min egna trygghet när världen är tung. 
Jag tror jag ofta är så ledsen för att jag saknar stödet hos den viktigaste personen i mitt liv: mig själv. 

Kommentera här: