eyucoape

Efter några dagar av vad som känts som en koma - både själslig och kroppslig - så har jag äntligen tagit mig upp ur sängen, duschat och ska nu åka in till stan och träffa min syster över en middag. Känns lite läskigt, att se en massa människor, har varit tryggt isolerad här i min säng. Fast har haft så tråkigt och det verkar som att ångesten odlas bäst på detta sätt. För den har liksom tagit mer plats och har vaknat på mitt bröst som en stor orubblig tyngd.

Jag tänker att nästa vecka, då det är dags att komma tillbaka till livet, då kanske den försvinner något.

 

Annars saknar jag Sam som jag knappt träffat den här veckan, trots att jag bara varit hemma och inte gjort någonting. Så tråkigt. Jag minns förra året, då vi precis blivit ihop, då skypeade vi varenda dag i flera timmar. Sådant får mig att bli lite nostalgiskt varm inombords.

Men sådär kan man ju inte hålla på för alltid, det förstår väl jag med. Jag är bara en sådan liten förändringsmes. Rädd för minsta lilla förändring, trots att den bara är naturlig och t.o.m. positiv.