Det svarta hålet

Idag har jag ingenting att klaga på, ändå dras jag ner i det mörka hålet. Hyperventilerar bara nästan och känner knuten i magen tydligt. Hjärtat i krampaktig rädsla.
Varför är kärleken så förbannat jävla skitläskig?!
Varför ser jag förbi allt som är bra och tar ut sorgen i förskott; som om det är den jag vill åt. Jag gräver mina egna svarta hål- slänger mig sedan ner i dem och lägger mig tillrätta i fosterställning. Hulkar samtidigt fram ursäkter till mitt patetiska beteende.

Förgäves. Du blir arg, och orolig. Försöker förstå.
Jag blir frustrerad och hamnar i en ond cirkel.
En ond cirkel i ett svart hål.

Hoppa upp. Hoppa. Hoppa. Hoppas.
(håll om mig)