inside my heart is breaking, my make-up may be flaking but my smile still stays on

Jag tror att jag driver ut demonen så lätt som i en kräkreflex, men sanningen är att den livnär sig på mitt destruktiva beteende. Jag förklär den med en yta som kommer av på kvällen då jag tvättar bort lögnen jag är och lämnas med den förfallande spegelbilden av någon som tittar bort. Hur kan man se sig själv i ögonen i nyktert tillstånd?
Hur kan jag älska det där osminkade, hålögda, ångestladdade som inte tittar tillbaka då jag motvilligt försöker söka kontakt...?
Hur. Jag kan älska en yta, en liten del av den lögn jag valt att vara ibland. Som en kabaré lyfter jag obekymrat på kjolen och tror att det är jag som har kontroll över mitt framträdande.
Jag har ingen kontroll. Jag ler på scen men sitter i logen och hulkar som ett barn.
Men det finns ingen loge. Bara en smutsig toalett och en ensam säng där lakanen borde tvättas oftare då de svärtats ner med sanningen.

Tyst nu. de vill inte mer. Showen börjar snart. Shh...