this beating heart of mine

Jag tror vi var hela tolv personer igår som tillsammans var och såg Harry Potter och halvblodsprinsen. Och utav alla dem var jag den som verkade ha tyckt om filmen bäst. Jag av alla människor, som läst en och en halv bok och sett två och en halv filmer (jag läste halva tvåan och somnade sedan komiskt nog efter första halvan av andra filmen...).
Men jag är ju ganska lätt att imponera och så kan jag tänka mig att jag inte hade lika höga förväntningar som dem som läst alla böcker och är insatta i hela den här Hogwartz-yran som tycks ha drabbat världens befolkning.
Jag var hur som helst imponerad, det var en snygg och spännande film med bra skådespelarinsatser.
Oh, jag vill också ju.
Hade offrat mitt vänstra ben för att få vara på vita duken istället för framför den... fast helst hade jag haft kvar benet då det hade begränsat min rollprestation... Och så tycker jag om att ha två ben, det kan vara praktiskt...
men ni förstår summan av min virriga kardemumma: jag vill bli skådespelerska! Nothing new men det var längesedan jag verkligen kände av det. Den krypande känslan under skinnet...

Nej, istället fortsätter jag kväva mina innersta önskningar.
Jag tittar på film istället för att agera i film.
Alltid betrakta, aldrig delta.
Alltid avvakta...

Jag är inte bitter, snarare frustrerad. Och visst är det ett tecken  på liv?
Kategorier:

Kommentera här: