eyucoape

Det här året har bara kommit med dåliga nyheter so far. Och jag är på bristningsgränsen. Ni vet när man hänger där vid klippkanten och känner att vad fan, jag kan väl lika gärna släppa taget och krossas mot marken för just nu är den fruktansvärda tanken bättre än verkligheten.

Visst, jag är dramatisk och förstorar saker. Med lite perspektiv kan jag säkert se att det bara är lite extra blåsigt men att det kommer gå över, precis som allt annat.

Men inte nu. 

Nu sitter jag och vill falla, hoppa. Lägga mig ner. Ge upp.

Är så arg och ledsen och uppgiven.

 

Men det kanke går över?

Jag vet inte.

Vet bara att jag skulle behöva något eller någon, ja vad som helst, som agerar stadig hand och liksom bara drar mig upp. För jag har inte den styrkan själv.

Det är något folk måste förstå- ibland har man det inte själv. Ibland måste någon hjälpa en på traven så att man sedan kan ta stegen ensam. Men nej. Här ska man klara sig själv och rycka upp sig och tänka positivt och bla bla bla.

 

Jag behöver en båt och jag behöver land, för snart drunknar jag.