jag ska måla hela världen lilla mamma...

Jag måste ta mig i kragen med målandet, seriöst. Anyday now ska pennan börja glöda fram skisser- både från eget huvud och inpsirerat på annat håll. I don't care as long as that frigging pen f-ing burns!
Ni ska få se, nu har jag lovat er.
Vi kan säga sähär: nästa vecka ska jag ha lagt upp minst en illustration av något slag, som jag själv gjort.
Det ska vara min spark i baken.
Förhoppningsvis uppskattas det, förmodligen noteras det inte alls och sjunker in i resten av dammet på bloggen. Men jag ska inte bry mig om det, för det här är för min skull. För jag mår bra av att måla.
Den världen som jag helt förvillar mig i kan liknas vid den trans man så ofta kan gå in i då man läser en riktigt bra bok. Det är en natural high, som jag tyvärr allt för sällan vågar tillåta mig.
Det är naturligt att handen strejkar, men ibland bygger hjärnan upp en extra blockering.
That is not cool.

Så, sketchbook- here I come.
(fast inte nu, såklart... oh gosh, kick my buttocks will ya!?)

allt gick bra tills jag svämmade över (natten är som bekant en slags drog)

Kvällen tog en oväntad turn; istället för hemmakväll framför 'Halv åtta hos mig' och 'Du är vad du äter' följde jag med Cynthia till Henriksberg för att se As If Silent. Jag hade precis kommit hem från fika med Farid och bänkat mig framför tvn då hon ringde och frågade vad jag skulle göra ikväll- och efter att jag tackat ja till hennes erbjudande hade jag fjuttiga tjugo minuter på mig innan jag skulle ta bussen. Men det klarade jag utan problem.
Dessutom fick jag sms från dagiset, de behövde mig tydligen inte imorgon då det var så få barn - istället ska jag komma in på måndag. Huge relief, hur löjligt det än må låta.
Utgången blev dock kortvarad, 11 tog jag min buss hem och kände mig som en trött pensionär. Men det var värt att träffa Cynthia, och komma ut lite. I alla fall.
Still, pensionär.

Annars är jag sugen på blommigt, vår och resor.
och älsklings-pussar, can't get enough of them.

OCH, the big question is- rött, brunt eller svart? Och det gäller givetvis mitt hår.
Jag blir inte klok på mig själv, och på andra. Alla verkar ha olika åsikter...
Okej, alla och alla- det är väl typ två pers som egentligen inte bryr sig men som slänger till med något just to shut me up.
Eller?
Tänk om jag hade varit Blondinbella och fått 218 kommentarer från folk som orkade bry sig om min hårfärg.
Shit vilken pain.
Men jag vet inte, jag infinner mig ju i den motsatta situationen, med mina läsare som jag kan räkna på ena handen. Hej mamma! typ.
Patetiskt.
Och vad hände med skrivandet? Jag anser inte att jag skriver i min blogg längre- en sådan benämning vore pinsam.
Vad hände med poeten?
Ja, vad hände med allt egentligen.
Natten tar fram så mycket.

Jag ska bli mig själv igen någondag. Eller, snarare: jag ska orka vara mig själv.
Som igår, jag glömde hur jävla flippad jag är egentligen. Och så delade jag luggen på mitten, drog upp mjukisbyxorna över tröjan till midjan och sköt ut underbettet. Pratade typ värmländska. Och så sjöng jag hoppandes på 'Cotton Eye Joe'.
Jag måste göra sådant då och då, för att inte förlora mig själv.

- Jag mår bra, tack.