Kat Von Me?


På jobbet för ett par veckor sedan satt vi i matsalen och pratade tatueringar. Oskar pratade om sin syster som var tatuerare och vi kom in på allt möjligt kring ämnet. Självklart kom Miami/LA Ink på tal och någon nämnde att Kat Von D hade stjärnor i ansiktet. Jag tog upp fingret och pekade bredvid ögat för att visa vart de satt varpå Oskar utbrister:
- Men vänta, du är ju lik henne!
Gissa vem som blev i extas efter den kommentaren? Jag bosktavligen hoppade upp ur stolen och skrek "tack!".
- Ja, du är ju inte jättelik henne direkt men... fortsatte Oskar då.
Men jag stoppade honom och tyckte att han kunde låta mig leva på hans kommentar ett tag. I en slags falsk övertygan om att jag delar utseende men av världens vackraste människor...

Även om jag vet att jag inte är lik Kat Von D för fem öre. Det är mer önsketänkande från min sida än något annat.
Men ändå, den kommentaren glömmer jag sent.

Everything is Illuminated


Såg en fin film med fin kille igår. Jag grät i vanlig ordning och blev kär i karaktären Alex, också i vanlig ordning.
En film som får mig att skratta, gråta eller både och (som den här filmen lyckades med) är helt klart godkänd i min bok.

Efter film blev det några avsnitt Solsidan. Vi tittar ikapp oss på första säsongen och viker oss av skratt till varje avsnitt. Johan Rheborg och Mia Skäringer är utan tvekan mina favoriter.
Speciellt Mia, ibland undrar jag om det inte finns några dolda släktband mellan oss...

Idag är det sunday, bloody sunday. Förstår fortfarande inte varför helgen är ynka två dagar medan veckan är hela fem? Hur orättvist är inte det?!

You're a needy girl, I can tell when I look in your big brown eyes

titeln syftar mer på mig än på min mor, trots att bilden så demonstrativt är införd precis därunder...
Nysminkad så att lipa är ett no-no.
Men jag saknar mamma så mycket, det gör lite ont i hjärtat. Mest för att jag är ett as och suger på att höra av mig. Men jag är inne i en sådan period nu. Isoleringsperiod. På gott och ont.
Har alla symtom som en drogmissbrukare fast med en hälsosammare drog. Tror jag.

Jag njuter för stunden fast aldrig fullt ut, för oron finns där och klöser.
Som igår efter jobbet då jag sjönk ihop framför datorn som ett hjälplöst litet barn och grät tyst.
Så töntigt och onödigt och av inga andra anledningar än de min hjärna själv kokat ihop.

Sedan blev det bättre. Som en berg och dalbana. För jag åkte till dig och du log och jag tänkte att det måste ju betyda att du verkligen är glad? Om du ler med hela ditt väsen?
Jag behöver lika mycket bevis som en CSI-agent. Fast jag är värre, för ibland förkastar jag de självklara bevisen...

Men för att avsluta där jag började: jag saknar mamma. Jättemycket. Och mamma, om du läser det här, ska vi skypea ikväll? Jag lovar att finnas tillgänglig.
Förlåt för att jag är en sådan kass och distraherad dotter.