insecurity is best cured with a cute bikini!

Bästa boten för bikiniskräck är en söt bikini och ett stort leende. Det är i alla fall vad jag vill tro när jag ser den här söta uppenbarelsen. Jag beställde den, efter många om och men, i lila- men jag tycker att alla färger är lika fina (dessutom kan man ändra sin beställning, så vem vet vilken färg som tillslut kommer hem till mig i ett paket...).

 

För ynka 49,50 kronor per del blev den i alla fall min på HM's webbshop. Wonderful. Nu fattas bara sommaren, solen, stranden och självförtroendet. Men det fixar vi, vettö. Eller ja, solen och sommaren står inte i min makt, för om så hade varit fallet hade snön aldrig fått lägga sig tillrätta in the first place...

caffeine crazy

Alltså ibland undrar jag om jag har någon slags osynlig följeslagare som då och då spetsar mitt kaffe. För det händer ibland att jag får en sådan ultaeffekt som gör det omöjligt för mig att tro att koffeinet skulle få ta all credd för det. Visst, koffein i sig är ju en slags mildare drog som har en uppiggande effekt- men det kaffe gör med mig känns mer som framkallat av världens superdrog. Jag menar Bamse skulle slänga honungsbruken i ren avund om han fick syn på mig! Fast å andra sidan blir jag ju inte direkt stark. Snarare tvärtom. Jag blir så vimmelkantig och fnissig att jag blir alldeles mjuk, och därmed svag, i alla leder. Att öppna en tung dörr är till exempel omöjligt (fast det kan ju i och för sig ha att göra med att jag aldrig försöker dra eller knuffa åt rätt håll...)
...Jag tror dock att morgonens kaffe-effekt är ett resultat av två nätter i rad med lite sömn. Allt för tidigt uppvaknande och ett redan snurrigt huvud, kaffe på det and there you have me: en brett flinande duracellkanin som hakat upp sig, eller något i den stilen.


Med min kära kath, min obligatoriska cappuccino och mitt röda Ariel-hår (varför kan det inte få vara min naturliga
hårfärg!?)

update angående videbloggningen

Vad glad jag blir! Hittils har 8 personer visat intresse för videbloggningen jag skrev om i inlägget nedan. Det är visserligen två för lite, men jag tänkte börja ta för mig så jag struntar i det och kör igång i alla fall. Jag langar egot och tänker att resterande läsare helt enkelt är för fega för att erkänna att det egentligen är deras största dröm att se mig prata dialekter och leva mig in i påhittade karaktärer framför kameran.
Ja, ibland får man tänka så. För tankens kraft är starkare än något annat.

Imorgon ska jag köra igång, vi får se vem som "gästbloggar" då...