andra gånger är det jävligt bra

Jag har inget att skriva om men samtidigt allt. De dagar eller stunder då saker känns bra påskyndar jag processen och kör in i min egen vägg. Jag tror att det finns en enkel lösning när sanningen är att det aldrig någonsin existerar. Jag blir så besviken när allt rasar om och om igen, trots att jag vid det här laget borde veta att det är naturligt och oundvikligt. Men varje gång stenen lättar från bröstet vill jag så gärna tro att den försvunnit för evigt, trots att det är lika orimligt som att universum skulle ha ett slut.
 
Just nu är den svarta klumpen där. Jag undrar om det är den som skapar missförstånd i min kommunikation till andra, eller om det är missförståndet som skapar klumpen. Jag vet inte hur jag ska handskas med topparna och dalarna och dödsångesten hand i hand med dödslängtan. Ena stunden en sådan rädsla inför livet, andra stunden en droglik eufori.
Karusellen är rostig men den snurrar än, och jag vet inte vad jag vill- att den ska snurra fortare eller stanna helt.
Jag fortsätter skriva förvirrande texter för mig själv och kanske för andra.
Eller nej. Jag gör ju allt annat för andra. Något måste få vara för mig själv.
Nu gråter jag igen. Sådan är jag, har jag hört. Känslig och ömtålig och dramatisk. Stämplad och omplastad. I ett hörn bredvid porslinet.
Nej. Men andra gånger är det jävligt bra, glömt skriva om det bara.
 
Untitled

Vi förtjänar att bli lyckliga

 
 
Jag älskar Anton Kristiansson. Hans ord når alltid rakt in i hjärtat och verkligen känns. Det är lätt att ta saker för givet, men sanningen är att inget är ditt att behålla. Det är ditt att hantera, att förvara, att använda. Men aldrig att behålla på egen bestämd tid.
 
Den sanning kan göra så ont, men också påminna oss om att ta vara på det vi har.