Det svarta hålet

Idag har jag ingenting att klaga på, ändå dras jag ner i det mörka hålet. Hyperventilerar bara nästan och känner knuten i magen tydligt. Hjärtat i krampaktig rädsla.
Varför är kärleken så förbannat jävla skitläskig?!
Varför ser jag förbi allt som är bra och tar ut sorgen i förskott; som om det är den jag vill åt. Jag gräver mina egna svarta hål- slänger mig sedan ner i dem och lägger mig tillrätta i fosterställning. Hulkar samtidigt fram ursäkter till mitt patetiska beteende.

Förgäves. Du blir arg, och orolig. Försöker förstå.
Jag blir frustrerad och hamnar i en ond cirkel.
En ond cirkel i ett svart hål.

Hoppa upp. Hoppa. Hoppa. Hoppas.
(håll om mig)

uncertain

Idag är nästsista dagen på Telia som orderläggare. Vet ni hur skönt det känns? Nej, men då ska jag förklara:
Det känns som en evig vinter som tillslut blommar ut i sommar!
Nej, nu överdrev jag. Det är ett acceptabelt arbete och jag har träffat många sköna människor. Några som kommer få hänga kvar i framtiden och andra som får stanna på sin plats.
Men, det ska bli oerhört skönt att sluta, trots att jag inte är säker på vad framtiden har att erbjuda. Men, jag gillar det. Ovissheten. Hatkärlek som vanligt där; man gillar ju att inte veta lika mycket som det gnager och river.

Imorgon tar även min kusin Catarina studenten. Tiden går så fort! Tänk att det var fem år sedan jag vemodigt marscherade ut ur skolan i vit klänning och studentmössa. Herregud. FEM ÅR. Vad har man gjort sedan dess? Man har levt med ovissheten.
Den ständiga ovissheten.

Men det ordnar sig. Det gör det alltid. Det har min mamma sagt.
Och på tal om mamma: den femte juni åker jag till henne, och hela släkten, i Argentina!

underbara Mormor, moster Mercedez, mamma, moster Monica och morfar på mammas femtioårsdag i Argentina
Gud vad jag längtar!!!!

on stranger tides

Och så blev det tillslut fredag. Den där efterlängtade fredagen. Stämningen var på topp hela dagen medan arbetsmoralen låg på botten.
Jag mötte upp Jonas i stan efter jobbet och det måste sett romantiskt ut; som en filmscen tänker jag mig. - Fast sanningen är nog snarare att vi var det där paret som folk suckar åt. Men det gör inget. Mitt hjärta tog ett extra skutt och mitt leende måste ha mätt världsrekord.
Jag älskar att vara fjantigt, töntigt, löjligt, jättekär. Och jag älskar den där känslan då man inte träffat varandra på några dagar och tillslut får omfamna varann.
Oh. Jag är en sådan ostig romantiker, ändå ut i mina rosamålade fingernaglar (okej, man säger fingerspetsar, men dem är ju inte rosa...).

Och till bion: Pirates of the Caribbean 4, On Stranger Tides. En av de bästa filmerna i serien enligt min åsikt. Den hade alltifrån obligatoriska Jack Sparrow till positivt överraskande sjöjungfrur. - Jag har alltid tyckt om sjöjungfrur.
Och handlingen flöt på bra, jag rycktes med och blev aldrig uttråkade eller för överrumplad.
Dock saknade jag Orlando Bloom, men Johnny Depp och den där präst-snubben vägde upp hans frånvaro.

Jag vill också vara en sjöjungfru. En lika vacker som hon i filmen (Cristina fem år? Nej, Cristina miss jag-växer-aldrig-upp)