I prefer ice cream, and you. Always you.

Oh. Vilken vacker dag! Har varit i Floda med Jonas och hans pappa och gjort lite nytta i Jonas farmors trädgård. Har smakat på sol och värme och smålett för mig själv hela dagen (kan man göra annat när man är typ kärast i hela världen och det bara känns mer och mer för varje dag?)
Jonas farmor är förresten världens sötaste, hon blir så glad när hon ser mig och tackar alltid så mycket för att man kommer dit.
Hennes hus är som en tidsmaskin: när man kliver in kommer man automatiskt tillbaka till en svunnen tid, en som jag inte vet något om men som jag ändå kan känna av... jag kan inte förklara, men det är en känsla.
En annan känsla jag får är att jag vill ha ett eget hus, ett hus med trädgård där jag kan pyssla- något jag aldrig tidigare känt.

Igår var också en fin dag, den varmaste på länge och den spenderade jag i en biosalong. Okej, två timmar är ju inte hela dagen, men det kändes som en evighet med tanke på filmvalet: The Tree of Life.
En film som bara genom att ha Brad Pitt med bland skådespelarna satte förväntningarna på topp. - Men som dem sjönk till botten sedan! Jag har aldrig varit med om något mer långdraget och vrickat. Filmen var en total mindfuck, and not even close to the good kind (exempel på good kind of mindfuck movie: 'Donnie Darko').
Jag försökte verkligen hitta djupet och mening med filmen, men tillslut gav jag upp och tänkte att de enda som gillar den här filmen är pretentiösa jävlar som bara låtsas tycka om den för att kunna skriva dryga recensioner om den med ord ingen annan förstår.
Det bästa med filmen var att den tog slut. Och att både jag och Jonas tyckte precis samma sak- jag var lite orolig över att han skulle gilla filmen där ett tag. Det hade nästan varit en dealbreaker.
Men vi tittade båda på varandra och var tvungna att skratta åt den soppa vi kämpat oss igenom.
Och som belöning för detta köpte vi oss varsin mjukglass och satte oss vid hamnen och njöt.
Mycket bättre.

Imorgon blir det grillning här, och det känns som att det vankas regn, men det spelar ingen roll- vi ska ha det mysigt i alla fall!

Mama I'm coming home (or actually I'm right here, YOU'RE coming "home")

Har precis kommit hem från en runda på stan, och en god och mysig frukost med min fina Jennie på Condeco. - Uteservering bör tilläggas, för det är inte varje dag man kan unna sig den lyxen.
Vädret är strålande och mycket passande för min mors hemkomst från Argentina.
För ja, hon kommer hem idag. Klockan 14.45. Just nu väntar jag otåligt på att pappa ska slå en signal så att jag kan gå ut till bilen som ska ta oss till Landvetter där vi ska hämta upp henne.
Nio månader har gått sedan hon såg Sverige... Jag får en konstig känsla av att vilja kontrollera allt ifrån väder till folk inför hennes ankomst: liksom be dem att behandla henne på bästa sätt så att hon inte faller i melankoli, som man så ofta gör när man kommer till kalla Sverige.
Det är orättvist att säga kalla Sverige. Speciellt när det faktiskt är sommar och folk ler vänligt mot en på stan.
Men det finns något i det, något som man verkligen förstår när man fått uppleva kontrasten Sydamerika/Norden.

Men som sagt, det kommer gå fint. För att det måste.
För att jag idag faktiskt känner ett visst flyt.
Jag vet inte vart det kommer ifrån men jag greppar tag i det.

...Vad jag också behöver greppa tag i, som en liten parentes, är en säng. För jag kunde inte somna inatt och sedan vaknade jag 05.45 och kunde inte somna om.

Jag kan bara inte sova ensam. Jag är inte gjord för det.

Men, nu ska jag springa ett varv eller två runt köksbordet av ren nervositet för att pappa inte hört av sig än...
Ses snart.

Uppdatering från en bergochdalbana...

Jag är la för go, på ren göteborgska. Tar med mina resenärer (som för tillfället är de få bloggläsare jag eventuellt har kvar) på en skakig resa i djupa dalar och höga toppar. Sällan rakt och stadigt, oftast instabilt och svajigt.
Jag är ofta yr, kanske har det sin psykiska förklaring?

Just nu mår jag helt okej igen. För bara en liten stund sedan var jag ångest personifierad. Oälskbar och värdelös.
Nu är jag ganska charmig, om än fortfarande motbjudande framför spegeln.
Men det kan ha att göra med det trötta gråa ansiktet, som liksom lakats ur av all gråt; som en sliten disktrasa.

Imorgon kommer mamma. Det är glädje och oro i ett: hur ska det bli? Men det är klart att det ska bli bra! Allt kommer bli bra. Och dåligt. Fast mest bra, för vi har ju alla varandra.

Jag är som en dålig amerikansk serie som alltid slutar i löjligt uppenbar sensmoral.
Men jag tycker om det, i topparna åtminstone.
Och på tal om toppar måste jag ringa frisören.... ha det!

"Det spelar ingen roll
om Du håller mig hårt
Ingen kommer att
minnas om 100 år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi
älskade varandra"