ångestdagen

Igår var det ångestdagen. Kanske hjälpte vädret till, kanske kan jag inte skylla på det alls. Vem vet egentligen. Egentligen vet jag väl själv, men orkar inte ta upp spaden och gräva i det.
Hur som helst var min kropp som försjunken av ångest och jag varken orkade eller ville någonting. Bara sova och försvinna. Och jaga pokemons. Ja det har man ju börjat med också. Inte för att jag kans ens lite om pokemon. Tittade aldrig på serierna när jag var yngre och hade inga pokemonkort. Men nu ska man ut och jaga. Passar min rastlöshet med ett spel som inte kräver stillasittande. 
Det som inte går hand i hand med min rastlöshet är den paralyserande och förlamande ångesten. Den som skapar social fobi och får mig att vilja isolera mig från omvärlden. Jag förstår inte.
 
Idag ska jag dock trotsa den för har sedan länge varit inbjuden på American backyard party hos Zara och Ben. Ben är ju amerikan och han har langat en fest i deras trädgård i sann amerikansk anda. Jag har bjudit med mig Rita och Josh, de ska jag m.öta upp i tatueringsstudion och sedan ska vi föra lite hos Rita. 
 
Men nu sitter jag och lyssnar på deppig 90-talsmusik och har klädångest. Ha, finns så många "ångestar". Önskar att man kunde förgöra dem med nått gift. Som ett spel. Allt borde vara ett spel. Ett spel där man har val... Eller är inte allt ett spel? Alltid dessa frågetecken. Fuck dem alltså. Nej, n