jibberish and bettan and stuff

Sjukt härlig chillkväll hemma igår, med hela familjen och Cynthia- eller hela familjen helt enkelt, Cynthia är ju för längesedan räknad som en av oss. Hon har det rätta psyket för att platsa in... helt fucked up! Nerå. Eller bara lite, fast på ett bra sätt.
Vi lekte lekar, käkade upp en årsförbrukning kakor och bullar och glass samt skrattade åt ana ginas sjuka videoinlägg- som för övrigt påminner lite om någon annan viss tokstolla (Cristina langar orden nu alltså, on top of her game!!). Men seriöst- Cynthia tyckte till och med att det lät som mig om man blundade... hm. Fast en sak, hon har en karaktär som heter Bettan, precis som min goa gamla pizzeriakärring! Inte okej. Eller, okej är det väl men med tanke på att hon har hela Sveriges befolkning bakom sig och jag bara har morsan så känns det lite jobbigt. Jag menar, skulle jag mot all förmodran bli känd för mina karaktärer och imitationer så skulle alla tro att jag rippat henne... Jobbit läge det där.

Och jag känner att jag skriver sämre för varje dag. Jag bryr mig inte längre om det fina språket, nu bara skriver jag på i ett flow som jag får lite ångest inför- jag vill inte låta som en outbildad... Bettan.

Well. Idag regnar det och vi har firat lillkusinen Gustav- som jag idag lärde mig stavas GustaF. Lite old school sådär.
Ikväll blir det återigen hemmakväll. Det blir ladies night med morsan framför kanske inte alltför upplyftande 'American History X'. Hade det inte varit för att det är en av världens bästa filmer (och att Edward Furlong är med) så hade jag sett någon cheesy american feelgood movie...

Meneeh, jag lämnar er med originalbettan, the one and only... eller något.
(Och just det! Icke att förglömmas! Jag har beställt en ny digitalkamera, så snart kommer det fler videos! Jag vet, till och med jag blir lite glad)

Thank God it's Friday!

1. Jag måste verkligen byta bloggdesign, min nuvarande är tacky och driver mig till smått vansinne... inte för att det blir någon skillnad till mitt vanliga humör, men ändå...

2. Gårdagens shopping och fika med fina Kath var uppflyftande, trots att jag mest var som en zombie och gäspade i regelbunden takt. Jag fick i alla fall avkryssat samtliga av mina punkter på min shoppinglista och är både nöjd och förvånad över min "prestation".

3. ...Jag har gult nagellack. Det regnar. Då måste man alltså ta till drastiska åtgärder för att piffa upp den gråa tillvaron.

4. Jag ska till jobbet om en lien stund och som vanligt ser jag fram emot detta. Fast jag är faktiskt mest glad över det faktum att det är fredag och därmed sista arbetsdagen på veckan: TGIF alltså!


P.s: egentligen skulle detta inlägg publiceras runt sex på morgonen, men det sket sig då datorn bestämde sig för att kaxa sig med en blå skärm med massa text.- Vafan är det för stil?
Walla jag ska cutta den.

I've got the gift of one liners and you've got the curse of curves...

- Bara att det är tvärtom. Jag besitter kurvornas förbannelse och nu mer än någonsin. Mest sitter det i psyket- men vafan, muffin tops och gäddhäng ljuger inte. Inte mina bröst heller. Jag önskar återigen att jag med ett enkelt drag kunde skära bort allt "överflödigt" fett och bli "fri" och "ren" ifrån det... men det är då jag inser att jag skulle vara tillbaka på 0 igen. Jag skulle trilla pladask tillbaka till hjärtsviktningar, panikångest och spöken. Till det förbannade jävla matspöket och dess kraft att med järngrepp styra hela mitt liv.
Jag vet inte hur länge det kommer finnas där, hur länge saknaden kommer befinna sig, men det börjar bli aningen frustrerande.
För jag vill inte känna att jag är fel. Att jag behöver ta bort och forma om för att vara "bra nog". Jag vill vara hälsosam fast viktigaste: ha en hälsosam inställning.
Just nu kanske jag äter normalare, min vikt är långt ifrån (i min snedvridna värld på tok för långt ifrån) undervikt och jag är starkare. Men min hjärna har mentala strider som återigen börjar ta allt större plats...
Ångest över ett utseende, en kropp? Varför existerar ens en möjlighet till något sådant så ytligt och förgörande? Så onödigt... Varför ska det skava så mycket, varför vill jag bara klösa hål på min hud varje gång jag tar av mig kläderna?

Jag kanske är väl öppen om ämnet i fråga, men jag menar inte att skrämma någon eller att klaga- ingen behöver tycka synd om mig. Jag vet att kroppsångest är något som jag långt ifrån är ensam om att ha, i större eller mindre grad.
Jag ville bara dela med mig. Uppmärksamma-
och summan av det hela är faktiskt att trots allt detta, trots all denna ångest och detta stundvisa hat gentemot min kropp; så vet jag att jag är så mycket mer än mitt yttre. Och dessutom, kärlek och respekt inför din egen kropp bör komma innan du får för dig att ändra på ditt yttre- för kanske blir fallet då att du inser att du inte behöver ändra på något?

Så Cristina, sluta klaga över dina kurvor och dansla loss till det du har istället. Var tacksam att du ens har en fungerande kropp, en fult fungerande dessutom.
Oh om man bara kunde ta in all sin såkallade vishet och verkligen tro på den...



för eoch efter... varför kan jag aldrig vara nöjd?