then you looked at me as if I was a freak, but you said you like freaky people


Känner mig som ett diffust moln på en svag himmel idag. Så svag att den inte ens förmår sig att brista ut i regn... förstår ni? Att jag ens frågar. Det är inte det väsentliga.

Jag lyssnar på SoKo och söker kraft till något. Något som att köpa sushi eller tro på mig själv; stort och litet. Jag är liten, kan man tycka. För stor också. Det är så mycket som är kluvet och för en sådan person som mig som gärna predikar dubbelmoral är det skönt att ha känslor som är konkreta och inte spretar åt olika håll...
och de finns.

Oj. LSD? Nej, inte ens en joint. Det här är mitt eget huvud som trippar på sina egna kemikalier

??

sunshine sunday

High five på den här söndagen alltså! Vaknade i armarna på mina drömmars karl för det första, men för det andra så spenderade jag inte dagen hemma i soffan med någon slags ingrodd ångest medan jag halvt sov och halvt tittade på någon gammal dammig repris på något gammalt dammigt tv-program... nä. Jag kom hem och ringde brorsan och styrde upp en lunch på Andrum med honom, Emilia, mamma och mig. Därefter "festade" vi vidare på kafé Vanilj, där jag drack en caramell-latte som var så god att jag inte klarade hälften ens.
Efter denna trevliga get-together åkte vi hem, och jag tog en långpromenad för ovanlighetens skull. Hade nästan glömt hur skönt det är att rensa tankarna på det sättet. Ångesten får inte plats när man går och känner sig påväg trots att man inte ska någonstans förutom tillbaka hem igen... Kan inte riktigt förklara det, men det är skönt, som att jag släppt mina tankar fria istället för att låta de jäsa till monster...

Oh min familj (pappa också!) är bäst. Ibland saknar jag att ha mina syskon hemma. För att trakassera dem med min sällskapssjuka. Det är fint, tycker i alla fall jag.
Här är en bild Emilia tog på mig på Andrum, snygg tycker jag. Ska bli min grej att bära sjal. Helst med dödskallar, så att folk blir riktigt förvirrade...