ångestdagen

Igår var det ångestdagen. Kanske hjälpte vädret till, kanske kan jag inte skylla på det alls. Vem vet egentligen. Egentligen vet jag väl själv, men orkar inte ta upp spaden och gräva i det.
Hur som helst var min kropp som försjunken av ångest och jag varken orkade eller ville någonting. Bara sova och försvinna. Och jaga pokemons. Ja det har man ju börjat med också. Inte för att jag kans ens lite om pokemon. Tittade aldrig på serierna när jag var yngre och hade inga pokemonkort. Men nu ska man ut och jaga. Passar min rastlöshet med ett spel som inte kräver stillasittande. 
Det som inte går hand i hand med min rastlöshet är den paralyserande och förlamande ångesten. Den som skapar social fobi och får mig att vilja isolera mig från omvärlden. Jag förstår inte.
 
Idag ska jag dock trotsa den för har sedan länge varit inbjuden på American backyard party hos Zara och Ben. Ben är ju amerikan och han har langat en fest i deras trädgård i sann amerikansk anda. Jag har bjudit med mig Rita och Josh, de ska jag m.öta upp i tatueringsstudion och sedan ska vi föra lite hos Rita. 
 
Men nu sitter jag och lyssnar på deppig 90-talsmusik och har klädångest. Ha, finns så många "ångestar". Önskar att man kunde förgöra dem med nått gift. Som ett spel. Allt borde vara ett spel. Ett spel där man har val... Eller är inte allt ett spel? Alltid dessa frågetecken. Fuck dem alltså. Nej, n

fear of losing it all

Mycket har hänt. Och lite. Allt och inget. Sommar och sol, regn och kyla. Lycka och glädje, hat och ilska. Nej men livet har hänt. Har varit i Spanien, i Mil Palmeras som ligger en bit utanför Alicante, för fjärde året i rad. Har insett att det är platsen jag känner mig lyckligast på. Vill bo i Spanien, men vet inte om det är semesterkänslor som lurar mig och får mig att tro att allt vore en evig semester i värmen om jag flyttade ner... Fast jag tror mest att det är människorna, glädjen i det enkla, det spontana... det som inte finns att hämta här.
 
I augusti ska jag också äntligen besöka min bror i London. Jag längtar jättemycket. Och direkt när jag kommer hem börjar jag jobba igen. Förvånande nog längtar jag till det också. För mycket ledighet betyder för mycket tid över till tankar och ångesten börjar smått krypa tillbaka. Idag är jag en boll av frustration och ilska. Jag vet inte varför. Men känner mig lite som ett åskmoln, förutom att jag inte är fluffig och mjuk utan mer stel och frånstötande...
 
Ska även äntligen flytta ihop med Sam nu i dagarna. ÄNTLIGEN. Efter fyra och ett halvt år tillsammans ska vi BO TILLSAMMANS!! Jag har så myckat att se fram emot och vara tacksam över. Och kanske är det just därför jag bryter ihop? Det kanske låter konstigt men ibland är det så. Jag är överkänslig och kan inte ibland inte skilja på alla olika intryck. Dessutom är det när allt går som bäst som rädslan för att förlora allt blir som störst.