tonight you're gonna down in flames, just like Jessie James
Ibland får jag för mig att jag är en reinkarnerad ungdom som festade loss på åttiotalets glansdagar, dog i en överdos och nu bosatt sig i denna kropp,... men jag får ju även för mig att jag hör hemma på femtiotalet och att jag egentligen borde levt under det århundrade då romantikens ideal blommade... Ständigt en känsla av att "någon annanstans förutom här". Den dagen jag känner att jag helt hör hemma, då är jag inte mig själv längre.
Längtan, saknaden, nostalgin- den driver. Den skapar och den känns. För mig är den viktigt trots att den ibland sticker och river med sin ovisshet.
Jag vet inte om jag gör mig det minsta förstådd, men det spelar inte så stor roll.
Nu ska jag fortsätta peppa med Cher en stund till, sedan tar vi nästa årtionde- vilket det nu blir...
Senare ska jag se min snygga rockstjärnevän Mikael spela på sticky med sitt band Vise. Långt hår, powermetal och allmän tuffhet för hela slanten...
Haha :D fast powermetal är det ju inte! :P