this too shall pass (both my hope and my fear)
För att jag inte kan låta bli.
Känner mig lite bakfull på känsloutbrott. Men det är heller inget ovanligt.
Mår bättre idag, är helt tom. Fast med en liten reserverad plats för obligatorisk oro.
Tyvärr.
Och du, du verkar tycka om mig så mycket, så genuint då du har mig i din famn. Men däremellan? Vad ska jag tro? Överdriver jag i mitt bekräftelsebehov?
Alldeles säkert.
Men borde jag vara så enkel att lägga vid sidan i timmar? Som en leksak.
Eller är det bara jag?
Det är så svårt att hålla isär, egna demoner och verklighet.
