Uppdatering från en bergochdalbana...
Jag är ofta yr, kanske har det sin psykiska förklaring?
Just nu mår jag helt okej igen. För bara en liten stund sedan var jag ångest personifierad. Oälskbar och värdelös.
Nu är jag ganska charmig, om än fortfarande motbjudande framför spegeln.
Men det kan ha att göra med det trötta gråa ansiktet, som liksom lakats ur av all gråt; som en sliten disktrasa.
Imorgon kommer mamma. Det är glädje och oro i ett: hur ska det bli? Men det är klart att det ska bli bra! Allt kommer bli bra. Och dåligt. Fast mest bra, för vi har ju alla varandra.
Jag är som en dålig amerikansk serie som alltid slutar i löjligt uppenbar sensmoral.
Men jag tycker om det, i topparna åtminstone.
Och på tal om toppar måste jag ringa frisören.... ha det!
"Det spelar ingen roll
om Du håller mig hårt
Ingen kommer att
minnas om 100 år
Jag är rädd att man glömmer
glömmer allt
Som vi glömde att vi
älskade varandra"