getryggen
Igår förmiddag tog jag mig en promenad och försökte mig på att springa lite (har aldrig gjort det i hela mitt liv men hört att det ska vara bra för rastlösa själar som en själv) och tog även tillfället i akt att klättra upp för getryggen och till denna vackra utsiksplats:
Det var till en början jättejobbigt och jag kände mig som människan med sämsta konditionen på jordklotet, men när jag väl flåsat mig upp på berget och bara stod där, hänförd av naturens stillsamma skönhet, greps jag av en känsla som inte går att sätta i ord... Jag kunde bara vara där, långt borta från allt som annars känns så viktigt och stort. Och plötsligt var allt litet och meningslöst; allt sätts i perspektiv och jag önskar att man oftare kunde se världen på det sätt man gör från en bergstopp.