eyucoape

Tanken slog mig att jag är så glad att smartphones inte fanns då jag gick på gymnasiet. Inget instagram, snapchat eller Facebook messenger som kunde fucka upp ens liv ännu mer än vad tonåren redan gör med en i sig. Det som fanns i skolan var sega datorer där man loggade in på bilddagboken (numera dayviews) eller något annat pre-Facebook- community. Ville man ta bilder i skolan hade man med sig en trött digitalkamera och den telefon man hade låg och väntade i skåpet hela dagen. Spotify fanns inte heller, utan man använde sig av mp3-spelare som fick plats med ett begränsat antal låtar. När man tröttnat på de låtarna och nästan ville spy över dem bytte man ut dem, och kände sig nöjd över den "nya" musiken några dar. 

 

Det var inte de bästa dagarna i mitt liv, tvärt om långt ifrån, men jag kan inte låta bli att tro att jag hade haft det ännu tuffare om jag gått igenom min gymnasieperiod nu. Fast jag antar att jag bara drabbats av nostalgi, sådan som de flesta får någon gång (oftast flera) i livet. "Det var bättre förr"-syndromet. Det är ju alltid lätt att försköna det förflutna, plocka bort allt det fula och minnas det fina. Men förändring är ständig och egentligen är det där som "var bättre förr" något som händer just nu- jag menar, om ett tag kommer denna stund vara den som hyllas.

 

Att uppskatta nuet är inte lätt, men jag börjar med att förlåta och uppskatta mitt inte helt felfria förflutna. Jag har släppt taget om bitterhet och ånger om det som varit, så blir det lättare att vandra den vägen som väntar mig framåt.