eyucoape

Vet inte riktigt när det började, men någon gång idag kom ett skepp lastat med feting ångest. Och den lasten bara slängdes rakt på mig som en stor sten. Nu ligger jag under den och kan knappt andas: och så fort jag rör mig känns det som att ångesten åker omkring i mig och vrider sig som nålar inombords. You dig? Nä men dem som vet dem vet.

Vissa dagar blir det bara så. Och när det blir så, sådär "ångest-igt", så dyker alla missförstånd och överanalyseranden upp. Allt ska vridas och vändas och granskas ända in i ful-sömmarna. Det är inte bra men när karusellen väl satt igång är det svårt att få stopp på den. 

Jag har ju haft en jättebra helg. Jag har varit på fyrtioårskalas, jag har fikat med mamma och Elias och jag har myst med Sam- men allt det där glömmer ångesten bort. Ångesten kommer bara ihåg dåliga saker. Den fokusera på alla ens många gånger påhittade fel och brister och den trycker ner en så långt ner i ån att man undrar om man någonsin kommer upp över vattenytan igen.

 

Så nej, idag längtar jag efter måndag. För första gången på länge. Jag hoppas på en ny dag med nya möjligheter och en ny fräsch attityd... det lät ju lagom klyschigt, men hellre klyschig och glad än ängslig.